It's my body and you can't comment when you want to;

Triggervarning: kropp, vikt, komplex, ätstörningar.




-----------------------------

Det är morgon och jag sitter på spårvagnen hem efter jobb. Trött. Stora lurar om öronen som tränger bort exakt allt ljud. Kaffe. Behöver kaffe. Och att borra in läpparna i mjuka pälsen på kattens panna. Lägga mig ner. Trött höstmorgon. Vagnen är nästan full. Vad gör folk ute såhär tidigt en lördag? En person går på runt 5 min innan det är dags för mig att kliva av och sätter sig bredvid. Jag har inte sett honom på över 1,5 år när jag jobbade på mitt förra jobb. Nej inte han, det är för tidigt. Men han visar sig från sin bättre sida och vi pratar om nutid, dåtid och framtid. Klart du ska byta jobb om du vill säger jag, kör på för tusan, fastna inte där. En hållplats kvar sedan är jag nästan hemma bland skrynkliga mjuka lakan och älsklingspäls. 'Har du inte blivit lite tjock sedan vi sågs sist?'. Mina ögon spärras upp och jag repeterar instinktivt hans fråga högt med en hånande ton där längst bak på vagnen. Va? Sa han precis det där? En tunnel kvar och jag hinner inte säga mer. Ha det fint, hej, och jag kliver av.

 

Mina steg på asfalten är lite hårdare än vanligt och i huvudet snurrar tusen tankar.

 

Jag blev inte ledsen av hans fråga, inte alls, men. Hade det varit för ett år sedan hade jag blivit det. Då var jag var inte riktigt bekväm med att jag hade gått upp mina jobbkilon, som jag brukar kalla dem. På det jobbet rasade jag i vikt för det var väldigt fysiskt och när jag slutade gick jag tillbaka till mina gamla storlekar. Jag brottades länge med att vänja mig vid det. Då hade jag gråtit i dagar förmodligen men jag hade lika gärna kunnat göra det idag. Jag har alltid haft en problematisk relation till min kropp men nu är vi sams och lever hyfsat lyckliga ihop. Men hade inte alls behövt vara så nu. Mina ätstörningar kanske har kommit tillbaka och jag kanske fortfarande har för små kläder vikta längst fram i garderoben som jag slänger en trånande blick efter varje dag när jag öppnar dörren. Snart, snart. Människor vet inte, men just därför. Och jag blir så trött. För vi matas redan tillräckligt och fortfarande med ideal. Hur kroppen ska se ut. Så går du ner 5 kilo på en månad, då blir du lycklig vi lovar.

 

För det andra. Vart är relevansen? Vad är syftet med att kommentera någons kropp på detta sätt och hur gynnar det andra? Varför är det viktigt och vad förväntar sig folk att en ska svara? Det finns bara ett svar på dessa frågor: du har INGEN rätt att kommentera en annan persons kropp. NÅGONGÅNG. Även komplimanger kan vara triggande, vilket många glömmer. Ingen rätt, förstå ok punkt slut.

 

Min kropp är min kropp och ingen annans för att analysera och kommentera. Min kropp är inte här på jorden av den anledningen. Min (normfungerande) kropp finns för att bära mig framåt. Den är stark och tålig, utvecklas hela tiden på olika sätt och ger mig massvis av möjligheter. Den är ett verktyg jag kan använda till oändligt många saker. Den är fantastisk just därför och jag är tacksam. Den är min och aldrig någon annans. Varken som ägodel, att utnyttja, röra utan samtycke, analysera med blick eller ord. Den enda kompisen jag inte är villig att dela med mig av hursomhelst.

 

 

Såvida du inte har en diagnos som gör att du har svårt att känna av eller tänka efter innan du säger något kränkande till mig, så är det inte svårt. Bara shut it, liksom. SHUT. IT. Och till er som inte vet hur en kan säga ifrån så finns det en bra strategi som jag tror RFSL kommit på när en blir kränkt eller diskriminerad. 1) berätta vad personen gör, 2) vad det får dig att känna/tänka, 3) vad du vill att personen ska göra.

Puss och stå på er!

 

 

 

 

Trigger warning: body, weight, complex, eating disorders.

 

The other day I met an old co-worker who asked me If I haven't become a bit fat since the last time we met. This is what I think about it.